Adverbs

Ett adverb är ett ord som modifierar meningen av ett verb. De flesta adverben i tyskan hämtas från adjektiv, så om du känner till adjektivet så känner du till adverbet. Några viktiga adverb är dock inte det, och dessa inkluderar viktiga exempel såsom nicht, leider, and gerne.


Formulering


Adverbformulering är enklare i tyskan än i de flesta andra språk. Ett adverb är helt enkelt den oböjda formen av ett adjektiv (eller particip). Detta gäller för de positiva och komparativa formerna. Superlativet formuleras med prepositionen am och avslutet en, t. ex. am schönsten "mest vackra". Bara ett begränsat antal adverb har en speciell form som slutar i -stens, t. ex. schnellstens ('så snabb som möjligt'), bestens ('mycket bra').

schnell ("snabb, kvick")
groß ("stor, väsentlig")
fließend ("flytande")
schneller ("snabbare, mer kvick")
fließender ("mer flytande")
am schönsten ("mest vacker, mest vackra")
Adverbet kan användas för att beskriva handlingar, adjektiv eller andra adverb. Komparativa och superlativa former är ovanliga i de två sistnämnda situationerna.

Der Vogel fliegt schnell ("fågeln flyger snabbt")
Der Vogel fliegt am schnellsten ("fågeln flyger snabbast")
Ein schrecklich langsam wachsender Baum ("ett förskräckligt långsamt växande träd")
Ein schneller wachsender Baum ("ett snabbare växande träd")

I engelskan är adverb vanligtvis framstående från adjektiv genom att sluta på -ly. Som du kan se gäller det inte för tyskan. Du kan dock urskilja adverb gentemot adjektiv genom bristen på böjning. Jämför:

ein schrecklich hoher Berg – ett förskräckligt högt berg.
ein schrecklicher, hoher Berg - ett hemskt, högt berg.


Adverb som slutar på -weise


Till skillnad från engelskan så urskiljer det tyska språket adverb vilket betecknar verb eller adjektiv från de som betecknar hela meningar. För det senare fallet formulerar många tyska adjektiv en speciell adverb-form som slutar på -erweise, t. ex glücklicherweise "lyckligtvis", traurigerweise "tyvärr" (från Weise = sätt).

I de följande två exempelmeningarna betecknar adverbet lustig "lustigt" verbet, medan lustigerweise "lustigt nog" betecknar hela meningen:

Er hat lustig gesungen. – Sjöng han lustigt. (= Han sjöng på ett sätt som var lustigt.)
Er hat lustigerweise gesungen. – Lustigt sjöng han. (= Det var lustigt att han sjöng.)

Som i exemplet ovan uttrycker svenskan vanligtvis skillnaden genom att placera adverbet som betecknar en mening, i början. På tyska kan det placeras i början eller någon annanstans i meningen.